Det är lite underligt att flyga långa sträckor. Man tror kanske att man vänjer sig men jag tycker ofta att det finns ett ångestmoment med i bilden. Jag tror att problemet är att förväntas både dricka kaffe (med påfyllning), sova, äta middag, titta på en film och äta frukost. På med filtar, tofflor och försök hitta en bekväm ställning. Inga problem, eller hur? Om man inte behöver vara alert, pigg och utvilad när man kommer till målet så är det ganska trevligt att flyga, man kan pyssla fixa och dona. Man kan se en dålig amerikansk komedi eller varför inte försöka krångla upp sin dator och få den halvt mosad när grannen framför plötsligt kommer på att det är dags att ta en lur. (det går naturligtvis inte, han har ju druckit 2 koppar kaffe och grannen bredvid har druckit 4 koppar och kommer försöka klättra ut till toaletten om 4-5 minuter. Lycka till att försöka sova. Datorn klarar sig precis och i ren protest fäller jag ner mitt eget säte och gör grannen bakom otroligt irriterad (Han försöker spela något brädspel med sin fru) som väser något på koreanska. Besättningen släcker ner i planet och det är nu officiellt dags att sova. Tråkigt för mig men idioten bakom mig har hittat knappen till sin och sin frus 2000 watts belysning och dessutom hittat ett korsord i en onaturligt prasslig dagstidning. Ingen kan sova och huvuden vrids och sura blickar skjuter genom kabinen.
